Bananflugan – skadedjur eller en del av vetenskapen?
Kategori: Loggbok
När det gäller bananflugan är det inte många som har en positiv inställning till dem. De är i mångas ögon sedda som ett skadedjur. Många känner till dem som några som hälsar på vid höstkanten och nästan är omöjliga att få död på. Anledningen till att det är så är att de trivs bra i rumstemperatur och kan livnära sig på matrester. Deras vetenskapliga namn är Drosophila melanogaster som betyder "mörkbukad dagg-älskare" på grekiska. De har fått sitt mer alldagliga namn Bananfluga eftersom man ofta kan hitta bananflugor vid frukt. Vildtypen av bananflugan har ögon som är röda likt hustegel, brun-gul kropp och runt buken har de tvärgående vingar som är svartaktiga i färgen. När det bildas en ny generation genomgår bananflugan något som kallas för fullständig metamorfos. Detta innebär att under utvecklingen är flugan fyra olika saker, nämligen; först ägg, sedan larv, sedan puppa och till sist fluga.
Många hatar bananflugor och försöker göra mat för att döda dem, men det finns också dem som gör mat för att flugorna ska överleva. Flugorna är nämligen populära inom vetenskapen. Tekniskt sett var bananflugan det första djuret i rymden. De används också ofta när man forskar i ämnet genetik och deras kromosomer ligger i deras salivkörtlar, är stora och därför lätta att studera. De har åtta stycken kromosomer, alltså fyra par. Bananflugor är också bra som levande föda till olika djur eller köttätande växter.
När bananflugor parar sig går det till såhär: Hanen petar lite på honans huvud först, och sedan smakar han en liten bit av henne, för att se om hon är rätt art. Om hon är det så börjar hanen förfölja honan vart hon än går. När han gör detta så fäller han också ut en av sina två vingar. Vingen vibrerar vilket gör att den utsänder ett visst ljud, ungefär som en kärlekssång. Honan kommer att uppfatta sången och då måste hon bestämma om hon vill para sig med hanen eller inte. Om hon beslutar att hon vill det kommer hon att sakta ner och fälla ut vingarna, hanen kommer att klättra upp på honan och betäcka henne, ungefär som hundar gör. Om hon istället bestämmer att hon inte alls vill para sig med hanen kommer hon försöka sparka bort honom och börja flaxa med vingarna. Flaxningen låter på ett visst sätt och bildar på så sätt en avvisningssång. Om hon inte orkar med hela denna ”avvisningsprocessen” så kan hon också tacka nej genom att helt enkelt flyga därifrån.
Honorna är dock rätt så kräsna, de parar sig inte med första bästa. Om tillexempel hanen har tillbakabildade vingar (vg) och honan är av vilken typ som helst, kommer hon först inte vilja para sig med honom. Hon hör på kärlekssången att något är fel med hans vingar och hon vill ju bara para sig med någon som har så bra genetiska förutsättningar som möjligt. Om det inte finns någon annan kommer hon dock att bara sig med hanen ändå eftersom hon annars missar chansen att föra sina gener vidare.
När hanen har betäckt honan så sparar hon hanens sperma i sin kropp tills hon känner för att lägga ägg, så den ”egentliga” befruktningen sker inte förrän hon lägger ägg.
Källor: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bananfluga
http://nobelpriskampen.se/2008/bananflugan/parningsbeteende.html
